Nutopia

Samma gamla problem

1

När jag för ett decennium sedan var aktiv inom tv-spelsjournalistiken gnälldes det mycket över att media och allmänheten inte tog spelande på allvar. I jämförelse med filmkonsten var spelen meningslös, barnslig underhållning och behandlades därefter. Populära men inte en del av populärkulturen. De stora tidningarna nämnde “det nya dataspelet Xbox” och hade överlag okunniga om ens några skribenter i ämnet. Ibland kändes det irriterande orättvist.

Vi som har växt upp med spel är nog eniga om att de i stunder, om såväl bara för korta sekunder, kan nå djupare och påverka på sätt film och litteratur inte lyckas med. Spelmediet med dess interaktivitet når fler sinnen, borde kunna passa alla. För att nå ut till den stora massan behövdes dock andra representanter än en plattformshoppande Mario, huvudrollsinnehavare med blått hår eller fördomar om den socialt missanpassade gamern. Själv både trodde och hoppades jag att genombrottet skulle komma med de tekniska framstegen, att vi när det var möjligt skulle börja få fler spel som utöver sin utmaning också hade något att berätta. Spegla verkligheten, ge oss nya perspektiv, stanna kvar i tanken. Har man aldrig blivit berörd av ett spel är det ju inte konstigt om man nonchalerar mediet. Min 92-årige mormor kommer fortsatt likställa tv-spelande med att stå vid en flippermaskin och kasta bort sitt liv.

2

Idag är det överlag annorlunda och spelutvecklingen börjar få allt fler likheter med filmindustrin. Bredare exponering, målgruppsinriktade storproduktioner, gemene man har hört talas om GTA och Singstar, börjar lära sig skillnader och företag, sett namnen Miyamoto och Kojima och kanske hittat någon egen favorit. Mångfalden populära spelgenrer är i paritet med den i en biorepertoar. Vissa nöjer sig, andra letar mindre kända pärlor.

Så hur har det då gått med berättelserna? Vad jag där för tio år sedan var för dum för att förstå var att dyra produktioner innebär kalkylerade recept – det handlar om alldeles för mycket pengar för att ta så stora chanser. Satsar Hollywood 200 miljoner dollar på en Transformers 2 så gäller det att nå nostalgikerna med imponerande gjorda robotar som tycks om, ynglingarna med action, coola, mörka röster och explosioner. In med lite humor, Megan Fox med konstant pussmun, några andra säkra kort och dra sedan igång en enorm marknadsföring för att få den att verka nödvändig. Kreatörer Bruckheimer-Bay tänker inte som exempelvis Mirror’s Edge-utvecklarna som motvilligt jobbade in actionmoment för att kunna sälja bättre, trots det och alla andra kvaliteter ändå gick dåligt och på den punkten följaktligen misslyckades. Det är skillnad mellan att födas ur kreativt utforskande kontra ekonomiska kalkyler.

3

Jag har de senaste tio åren räddat galaxer, dödat tusentals zombier eller andra arga och gjort det i nästan alla nio- och tiopoängare som släppts, men sällan brytt mig ett skit om varför. Lika ofta som jag njutit av produktionsvärden och stämningar i spelen har jag fascinerats över dess pinsamma handlingar. Varför sågas inte Resident Evil-författarna som ju slänger bort något i övrigt så fantastiskt? Hur kan man som luttrad spelrecensent tycka att handlingen i Halo-spelen “slår undan benen på mig och lämnar mig både upprymd och andfådd”? Tycker majoriteten av alla dessa som hyllar spelet likadant eller finns det fortfarande spelare som inte nöjer sig med djup i klass med flipperspelen?

Tyck att jag är arrogant, en översittare eller vad du vill men “you are our only hope, Master Chief!” får inte mig särskilt upprymd, räcker inte som argument. Jag försöker hellre förstå än rädda något, och trots hur viktig jag påstås vara och hur cool engelska utomjordingarna kör med så skiter jag i deras galax. När det är meningen att jag ska leva mig in och bry mig så ligger jag istället och funderar över hur långt det ska gå i detta casualspelande, nu när man utöver ointressant handling och ständigt skjutande knappt ens kan dö i spelen utan att få börja om på samma ställe. Snart kan min katt klara AAA-spelen.

Är majoriteten så slö? Är det kanske lika bra att börja betrakta spelmediet som ett generellt meningslöst tidsfördriv som inte bör försöka vara mer än så? Så länge stortitlarna med Resident Evil-handling säljer bättre än de mer passionerade och mindre kalkylerade motsvarigheterna så lutar det ju dit. Särskilt så länge inte ens journalisterna ställer högre krav, representeras av fler sorters smak än den som slukar all handling och bara vill skjuta ihjäl vad som rör sig. Jag tror att vi är väldigt många som tycker att spelmediet förtjänar bättre än så.

Niclaz Erlingmark

Före detta TVspel.nu-varg som under storhetstiden lämnade den glamorösa spelbranschen för ett cirkusliv i filmskapandets dystra värld. Har frilansat inom det mesta och tar ömsint hand om elenziah.com, elenziah.com/film och erlingmark.com då han inte letar upplevelser.

Kommentarer

  • Klockren introbild med Barrys ökända replik om Jill-mackan! Jag förstår inte varför inte kulturkritiker förr omfamnade spelen för dess djupa dialoger och plott. ^^