Nutopia

Resonance of Fate – glada strider i en trist värld

Resonance of Fate är, precis som nästan alla JRPGs, egentligen inte ett rollspel, utan ett taktikspel som till nästan 100% handlar om att lära sig hantera och eventuellt uppskatta ett stridssystem. I Resonance of Fates fall handlar det om ett system som inledningsvis är väldigt svårt att greppa men som när det väl sitter är ganska kul och fullt av taktiska möjligheter.

Vi återkommer till stridssystemet inom kort, innan dess vill jag få en del saker sagt om spelets övriga delar, tyvärr en hel del som inte är så smickrande. Som det här med hur spelet ser ut. Det är faktiskt jättefult, allt är fult, och inte bara rent tekniskt utan först och främst designmässigt. Städerna du springer runt i, monstren du slåss mot, kläderna du har på dig och frisyrerna du bär, allt är helt vidrigt fult på en nivå som gör att spelet som helhet tar stryk. Gråare miljöer än det här (både bokstavligt och bildligt talat) var det längesen jag var med om.

Spelets handling tänker jag inte säga så mycket om. Jag vet inte riktigt vad det här spelet går ut på faktiskt. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte klarat hela spelet än, jag kommer förmodligen aldrig göra det heller, men handlingen än så länge är helt irrelevant om än full av en hel del karaktärer som nästan är tillräckligt konstiga för att bli intressanta. Stora delar av spelet handlar om att du och ditt gäng utför små uppdrag åt någon sorts överklass, och allt utspelas i en cyberpunk/fantasy-värld där dina fiender kan vara både troll och japanska pistolmän i kostym. Mycket konstigt men även om det låter rätt torftigt så kan jag på ett plan ändå gilla att du serveras något annat än den vanliga hjälteresan.

Men men, låt oss återgå till stridssystemet. Det tog ganska många timmar innan jag kände att jag förstod en endaste sak. Spelets tutorial gör ett halvdant försök att förklara det hela men jag märkte snabbt att det enda sättet att verkligen förstå var att öva, öva och öva. Och plötsligt så satt jag där och tyckte att det var ganska roligt. Striderna utspelas i en blandning av realtid och omgångar, och väldigt mycket handlar om att positionera sig rätt och att göra saker i en smart ordning. Dina vapen gör olika sorters skada och det är kombinationer av skadorna som snabbast leder till en vinst, därför gäller det att låta rätt karaktär med rätt vapen skjuta på rätt monster i rätt tid. Ungefär så.

Det är ingen idé att jag försöker beskriva hela systemet i text, det viktiga är att det faktiskt är roligt och att det på ett presentationsmässigt plan gör helt okej ifrån sig när dina karaktärer hoppar upp i luften, gör volter, snurrar omkring eller glider fram och i ett rasande tempo har ihjäl robotspindlar och slemklumpar. Spelet är svårt, det kan vara värt att nämna, lite för svårt om du frågar mig men jag är också ganska dålig på den här sortens spel, lite för otålig.

Spelet kör en JRPG-klassiker och låter dig utforska en världskarta och här finns en tvist i form av ett spel i spelet som tvingar dig att låsa upp kartan med hjälp av en sorts pusselbitar som du samlar på dig när du vinner strider. En ganska meningslös grej som mest gör att spelet drar ut på tiden då du måste harva en hel del för att få tag på alla bitar som behövs.

Så, för att komma till en slutsats. Är du ute efter en fascinerande värld, roligt manus och engagerande handling: satsa på något annat än Resonance of Fate. Är du ute efter en utmaning innehållandes roliga strider och komplexa regelsystem: slå till!

Betyg: 2 av 5

Ola Skoog

Spelnörd som till vardags jobbar på utbildningsföretaget Cornerstone. När han inte spelar spel brukar Ola leka med sin katt, läsa för många magasin, bli salongsberusad och lyssna på (idol-)Agnes eller Teenage Fanclub. I bästa fall allt på en och samma gång.

Kommentarer