Nutopia

Om Nanne-recensionen

Häromdagen så snurrade länken till Anders K Gustafssons recension av Nanne Grönwalls senaste platta, My rock favourites, på Twitter – ackompanjerat av fniss och hånfulla kommentarer. DT, som är en dalatidning, betygsätter så klart i dalahästar – och förärar Nannes skiva med en nedmald dalahäst, ”ett betyg att ta till endast i extrema fall”.

Allt gott så långt, eller? Nja.

Problemet med recensionen är inte att den är elakt vass, att recensenten inte kan komma på en sämre skiva, eller att man fjantar till ett specialbetyg. Nej, recensioner är subjektiva och alla får tycka precis vad de vill – det är hela poängen rentav.

Problemet ligger i att det här är recensionen som twittras och sprids. Grattis DT, er sågning gör säkerligen finfina utslag i statistiken och plötsligt är ni på twitterkartan. Så problemet är egentligen inte recensenten, det är hur alltför många tar chansen att skriva fyndiga kommentarer och sprida den vidare.

Är skivan bra? Nej, inte ett duggmen det är å andra sidan inte recensionen heller.

Faktum är att det skulle vara tämligen enkelt att vara lika elak tillbaka. Som när Gustafsson skriver:

Ingen har heller talat om för henne vad rock egentligen går ut på.
Några ledtrådar i all välmening: Det är inte att låtsas sjunga med brittisk accent i Should I stay or should I go.

Stopp där. Så rock går per definition inte ut på att sjunga med brittisk accent i ”Should I stay or should I go”? Verkligen? Om vi bortser från det uppenbara hålet här – recensenten ogiltigförklarade trots allt originalet med sin slarviga underfundighet – skulle jag nog vilja påstå att rock handlar om att inte följa några normer, om att vara rebellisk, om att göra sin egen grej. Förutom de självklara likheterna inom genren: takter, ljud och allt det där tekniska som över huvud taget inte berörs i recensionen.

Gustafsson har alltså en annan definition av rock: det går inte att sjunga med brittisk accent i ”Should I stay or should I go”.

Fler saker som inte är rock enligt Gustafsson:

  • Förutsägbara karaokeversioner av ”Heaven’s on fire”.
  • Göra en cover på och med Clawfinger.

Här kan undertecknad vara lite till hjälp faktiskt. För det första så har karaoke ingenting med skivutgivning att göra, per definition kan det inte vara karaoke längre när det spelas in och lyssnas på i efterhand – då är det en inspelning. Har låten gjorts tidigare blir det en cover, ett ord som tidigare nämns i recensionen men som recensenten tydligen inte riktigt behärskar.

Vad en cover på en Clawfinger-låt, där samma band medverkar, har med saken att göra begriper jag inte alls. Det kan vara en dålig låt, men det är en helt annan historia.

Slutsatsen torde vara att Gustafsson inte riktigt förstår vad rock är för någonting.

En annan slutsats vi kan dra är att Gustafsson troligtvis inte kommer vara delaktig i något humorprogram på televisionen, eller anlitas som krönikör av någon redaktör på jakt efter underhållande krönikor.

Kanske kunde någon i den yngre generationen Grönwall ha slagit näven i bordet? ”Nä morsan, det här håller inte – det är bättre att du sätter på dig alvöronen och den lila peruken igen”.

Och:

Men det värsta är ändå att höra henne kväva glöden i Sham 69-klassikern If the kids are united med en alldeles för kort klänning.

Det förvånar mig att Gustafsson inte tog chansen att haka på ”I can’t dance” med den uppenbara ordvitsen att Nanne Grönwall här faktiskt erkänner att hon varken kan dansa eller sjunga. Det finns på skiva, då måste det vara sant! Kanske ströks detta litterära mästerdrag i redigeringen, för säkerligen är den här texten skriven för att få plats i papperstidning/ar med.

För säkerhets skull, om Gustafsson skulle läsa det här, så vill jag understryka att det föregående stycket var ett exempel på ironi. Det går förstås inte att missa för våra kära läsare, men med tanke på hur ord som ”cover”, ”karaoke” och ”rock” vispas runt i Gustafssons text vill jag vara tydlig. Man ska trots allt hjälpa sina medmänniskor, försöka vara vänlig, och göra världen till en bättre plats.

Så vad kan vi lära oss av det här?

  • Du kan få en väldig massa tweets och inlänkningar om du totalsågar en folkkär artist – det betyder annonsvisningar och pengar!
  • Det spelar ingen roll om du förstår vad orden du använder betyder.
  • Som recensent kan du ändra definitioner bäst du vill.
  • Nedmalda dalahästar är ingen kvalitetsstämpel, vare sig på den recenserade produkten eller personen som recenserar.

Låt mig avsluta med några ord till läsare som inte jobbar med att recensera produkter professionellt: skapa dig alltid en egen uppfattning om du kan. På tok för många så kallade kritiker är egotrippade fårskallar med övertro på sin egen förmåga – vare sig de vill det eller ej. Vissa av oss är medvetna om hur blasé vi har blivit, hur bortskämda vi är med gratisspel, appar, program, skivor och filmer, och hur förbaskat bra vi har det. Andra tror sig göra kulturgärningar med sina underhållande sågningar och paralleller till indieikoner som egentligen inte är så briljanta eller spännande som det ges sken av.

Den brutala sanningen är att alla är människor, och att recensioner är subjektiva. Det rör sig om åsikter, varken mer eller mindre, om andra människors verk dessutom.

Varför oproportionerligt många recensenter dessutom är skitstövlar vet jag inte.

Thord D. Hedengren

Spelveteran som tidigare startat såväl TVspel.nu som Kong och Spelbloggen. Numera författare, journalist, entreprenör, och VD på webbyrå - bland mycket annat!

Kommentarer

  • Tack för att du prickade in vad det handlar om på ett bra sätt. Det börjar bli väldigt tröttsamt med den här ”dissar-kulturen”.

  • Dennis Josefsson

    Fast det här var väl inte så övertygande. Man anar att recensenten anser att Nannes versioner, som rock betraktat, saknar en hel del. I något fall verkar det enda bidraget vara att hon har brittisk accent. Nu har jag inte hört just den låten, men av det andra jag hört så låter det inte alltför otroligt eftersom hon då inte gjort mycket mer än att ruffa till rösten. Det blir ungefär lika mycket rock som när Celine Dion gjorde sina rock-covers. Ja, Dion gjorde också sin egen grej, men det blev inte rock för det. Kanske för att det saknades känsla och trovärdighet. Och man kan ju tänka sig att Nanne saknade tillräckligt med känsla och trovärdighet för att förtjäna betyget nermald dalahäst.

    Att recensenten skulle underkänna originalet låter dessutom som en ordentlig logisk kullerbytta från din sida.