När jag spelar Life Force så slår det mig att troligtvis hamnade ingen av utvecklarnas skruvade idéer i papperskorgen under planeringsstadiet. Allt kom med. Det kanske låter som att spelet är spretigt? Det är det, men det är även det som gör Life Force varierat och framförallt maxat då tempot och galenskaperna skruvas upp ett hack för varje nivå.
Till en början scrollar spelet horisontellt precis som föregångaren Gradius, men på bana två vänds allt bokstavligen uppochner då spelet växlar till att scrolla vertikalt. Jag minns hur min haka bokstavligen åkte ner i golvet som barn, och så håller spelet på och växlar perspektiv fram och tillbaka.
Precis som i Gradius gäller det att bestycka sitt skepp med vapen och sköldar för att ha en sportslig chans att avancera. Det finns flera olika taktiker bland spelare i vilken ordning och vilken typ av vapen som man ska lägga krutet på, själv prioriterar jag missiler, option och laser.
Konami vill mycket med spelet och det märks när jag styr min farkost genom organiska köttbanor, eldsprutande lava och bortglömda civilisationer proppfyllda med färgglada sprites som får processorn i mitt Nes att kvida. Förutom att det är en fröjd för ögonen så låter musiken också förbannat bra.
Men spelet är inget för veklingar då det stundtals är fruktansvärt elakt. En träff = död. Dör jag förlorar jag inte bara ett värdefullt liv, nej jag blir även av med mina hårt insamlade bonusar. Trots den höga svårighetsgraden är Life Force en tidlös klassiker som jag har lika kul med idag som jag hade som elvaåring, och någon dag ska jag även lyckas varva spelet utan Konami-koden.
Texten ingår i artikelserien Nestopia, där jag har som mål att spela alla 210 NES-spel som släpptes i Sverige.