Nutopia

Naughty Bear – för dig som vill bli en seriemördare

Idén till Naughty Bear är fullständigt bisarr – och barnförbjuden. Det känns som om den kommit från en företagsfest där deltagarna varit överförfriskade. Jag lägger inte någon värdering i det, för säga vad man vill om spelet, men det är inte helt traditionellt. Det sticker ut med sin vilja att driva spelets invånare galna och uppmuntra spelaren att utföra psykotiska mord. Hem och skola borde reagera starkt över budskapet som lyfts fram i spelet. Och bara den saken gör att vi borde hylla och älska spelet, eller hur?

Låt oss börja med en viktig sak: Naughty Bear inte är särskilt naughty. Istället får man bege sig ut på en psykotisk resa där det gäller att vara så sadistisk och destruktiv som möjligt. Ju mer infernalisk du är att driva de andra björnarna galna och få dem att ta livet av sig, desto mer belönas du. Allt våld och sadism har givetvis sin logiska förklaring: huvudrollen fick inte komma på kalas. Storyn sker på typ tio sekunder och sen slängs man in i händelsernas centrum. Spelet borde snarare ha namnet Psychokiller Bear.

Så hur är spelet? Naughty Bear är uppbyggt kring principen om korta men öppna banor. Tänk dig som små minisandlådor där du får sprida hur mycket kaos och galenskap du vill tills du orsakat tillräckligt mycket oreda. Vid det tillfället kan du ta dig vidare till nästa del av banan där du får upprepa samma procedur igen. Det här är roligt i början: du får komma på sadistiska sätt att driva de andra björnarna till självmord. Första gången du ser en annan björn sprätta upp sin buk så fjädrarna sprutar ut ur honom garvar du garanterat.

Spelets stora problem visar sig tyvärr rätt snart. Det märks av speldesignen att skaparna velat satsa på att ge spelaren möjligheter att leva ut sina seriemördarfantasier på de mest färggranna och kreativa sätt. Tyvärr har det kommit att bli ett så stort mål att man tappat fokus på vad som gör ett bra spel: story. Det finns ingen sådan alls och snart känns mördarutflykterna mest som något man gör av tvång. Banorna skiljer sig för lite från varandra, de är inte särskilt varierande och den stora utvecklingen av spelet ligger bara i att höja svårighetsgraden. Det drar ned intrycken och får mig att uppfatta det som repetitivt, istället för roligt.

Mitt intryck av Naughty Bear är en kort förälskelse, innan jag med gott samvete dumpar björnen bland Iron Man 2 och alla andra engångsligg.

Betyg: 3 av 5.

Robert Jonsson

Robert Jonsson är en svensk rollspelsdesigner som bland annat skrivit skräckspelet Bortom: Lögnens slöja och science fiction-spelet Leviathan. Han kallar sig ibland för Nate Traveller, är en stor achievementjunkie och driver spelpodden Spel 223.

Kommentarer