Nutopia

Monsterdagboken #1: Killsy föds

Monsterdagboken är en rad poster i en serie om min tid i Capcoms senaste köttfärsare, Monster Hunter Tri till Wii. Se det rimmar också. Med detta inlägg nummer 1 tar jag mina allra första steg, så häng med från början.

Efter att endast sporadiskt ha provat på spelserien till PSP tidigare är det med näst intill noll kunskap i bagaget som jag trycker in skivan i den svarta lilla brevpressen under TV:n. Och kanske borde jag inte ha blivit förvånad, men spelet lyckas inte ens täcka hela skärmen, utan jag får snällt acceptera två svarta ränder på sidorna, oavsett inställningar. Detta kallas pillarboxing och är ett problem som majoriteten av Monster Hunter Tri-spelarna tycks uppleva i väst om man spelar på en HDTV. Ett sorgligt inslag som knappast bidrar till ett förhöjt helhetsintryck.

Men vad göra? Jag får helt enkelt förtränga det och sätta igång med spelandet istället. Karaktärsskapning står såklart först på schemat och det är inget nyskapande i sig. Hårfärg, ögonfärg, hudfärg, ansikten, dekorationer, klädsel med mera. Vi har sett det förut.

Jag har för vana att i den här typen av spel alltid välja en stor fet, skallig köttmaskin med största tänkbara vapen, och valde därför den här gången att gå emot strömmen och skapa mig själv en nätt liten dam med tofsar i håret. Passande för formatet . Det var så den ansiktsmålade blondinen Killsy föddes.

Mitt liv börjar i en liten kustby som precis blivit ödelagd av naturens krafter. Byborna behöver min hjälp med att återuppbygga byn och slutligen dräpa det stora monstret som simmar runt i havet. Eller hur var det nu? Nåja, jag får snabbt mitt första uppdrag, att möta sonen till byherren på annan ort. Resan dit var kort, men på vägen blir jag också informerad om att sonen älskar kött från ett visst djur som håller till i närheten. Det råkar såklart vara en fredlig gräsätare som lugnt vandrar omkring med familjen och sköter sitt. Här vill de alltså att jag, av ren hövlighet för idioten jag ska hälsa på, ska förstöra idyllen för dessa stackars dinosauier genom att ta livet av valfri familjemedlem? Det tar emot, men jag slungar mitt svärd, slaktar den närmaste, får lite stryk av en annan som förgäves försöker försvara sin bror, syster, mamma eller vad det nu kan ha varit, men skrämmer till slut bort övriga levande varelser och kan börja karva köttet från liket.

Som tack för detta får jag sedan ett grillspett. Ett grillspett som jag ska grilla framtida kött med när jag blir hungrig, det vill säga när min karaktär kräver det genom att magen högljutt protesterar och min energimätare gått i botten. Det är fortfarande rått, sa spelet när jag testade att grilla lite. Jaså, tänkte jag och försökte igen. Nu har du bränt det, sa spelet den andra gången. Här krävdes tydligen tajming, för jag blev ståendes med en bränd köttbit som knappt gjorde ett skit.

Jag fick sedan mitt första riktiga uppdrag, att samla resurser till återuppbyggandet av byn. Resurser var i det här fallet att jag skulle bege mig till ett näste för köttätande monster och ha ihjäl så många som uppdragslistan sade. Efter lite löpning i månskenet över det stundtals ganska vackra landskapet kom jag fram till område 6, eller var det 7? Kommer inte ihåg. Här gick det lite lättare, för de små jävlarna försökte ha ihjäl mig utan att jag först gjorde något, även om jag såklart var där för att spilla blod. Jag slår väldigt mycket i luften. Finns det ett låsningssystem som gör att man fokuserar på en fiende så har jag inte hittat det än.

Återvänder till byn efter lite slakt, konverterar alla dödsfall till resurser och rapporterar detta till byherrens son, han som verkar basa mest över allting som sker. Här är det bra för idag. Jag går in i ett av husen i den lilla byn, kastar mig på sängen och sparar spelet. Min jakt på fler monster fortsätter en annan dag.

Rickard Olsson

Omåttlig dyrkare av e-sport. Spelar mycket PC, främst Rocket League, och klämmer även in blandat på PS4 och Xbox One när tid finns. Anser att The Last Guardian är universums bästa spel någonsin.

Kommentarer