Nutopia

Final Fantasy XIII – får det mig att älska japanska rollspel?

Det finns en rollspelsgenre som kallas för japanska rollspel. I ärlighetens namn har den aldrig tilltalat mig. Emellertid har Final Fantasy XIII fått mycket uppmärksamhet och bra recensioner, så vad kunde vara bättre än att låta mig bli omvänd av spelet? Då jag sätter mig ned med spelet vill jag älska det. Tyvärr blir det aldrig så.

En av de saker jag ofta stött mig på inom genren för de japanska rollspelen är hur striderna passiviserar spelaren. Du bestämmer vad din karaktär gör för att sedan se denne utföra handlingarna medan du väntar på att han får tillbaka energi för att göra nya attacker. Final Fantasy XIII lyckas bättre än andra spel i serien, kanske främst för att du nu endast kontrollerar en karaktär i striden. På så sätt slipper du stressen av att växla mellan flera karaktärer, vilket är ett stort plus för mig. Tempot känns också högre än vad jag minns och jag dras inte ut ur spelets narrativ lika lätt som jag brukar. Det är ett stort och oväntat plus. Plötsligt är det inte striderna som blir det stora problemet för mig. Det finns emellertid andra problem och den stora elefanten i rummet som ingen verkar vilja tala om är enformigheten.

Jag slängs in mitt i handlingen i spelets början och under färdens gång får jag lära mig allt mer om den. Det är inget problem, utan det får mig istället att vilja veta mer om vad som hänt. Problemet kommer istället då jag får sluta kolla på filmsekvenserna och börja spela. Det är extremt linjärt och tillåter inte särskilt mycket handlingsfrihet. Hela första delen av spelet handlar om att springa från strid till strid. Det finns ingen frihet att göra något annat – eller jo, jag har möjligheten att försöka undvika fienderna.

Allt eftersom de meningslösa upprepningarna fortsätter ges dock en del nya möjligheter att förändra förutsättningarna för striderna. Det sker i form av nya vapen och nya förmågor som fås då man höjer sin level (vilket givetvis beror på hur många fiender du dödar). Det tar dock oerhört lång tid innan jag får göra dessa val och det gör inte transportsträckorna mellan striderna roligare. Inte heller blir det bättre att karaktärerna hakar fast i ”osynliga kanter” hela tiden, vilket krossar illusionen av frihet ytterligare. I princip känns spelet som att jag spelar en överdimensionerad övningssimulator som aldrig vill ta slut.

Längre fram öppnar spelet visserligen upp sig, men trots det vill spelet aldrig lyfta. All den entusiasm och glädje jag hade i början är borta och den nyfikenhet jag hade för handlingen har helt försvunnit. Den extremt långa, linjära inledningen sänker spelet helt.

Jag instämmer helt med vad Daniel Erickson från Bioware sagt: Final Fantasy är inte ett rollspel. Istället handlar det om själlöst dödande för att få se nästa filmsekvens. Det är inte underhållning på någon nivå, utan ren och skär plåga. Lustigt nog är det inte, som jag trodde, de genrespecifika dragen för japanska rollspel som sänker spelet, det är dess repetitiva upplägg. Vill man vara ironisk kan man nästan säga att Square Enix försökt närma sig den västerländska spelstilen och i det förlorat känslan för vad som var ett japanska rollspel. Så jag tänker inte döma ut genren ännu, utan nöjer mig med att döma ut Final Fantasy XIII.

Betyg: 2 av 5

Robert Jonsson

Robert Jonsson är en fanatisk Xbox-gamer som gladeligen jagar achievements. Hans gamertag är NateTraveller och favoritspelet är Mass Effect. På fritiden engagerar han sig i den svenska rollspelsindustrin och har gett ut sitt rollspel Bortom: Lögnens slöja.

Kommentarer

  • http://macaronicode.se/ Uppfinnarn

    Varför recenserar du något som är så uppenbart ur din genre?

  • http://bortom.nu Robert Jonsson

    Ett bra spel är alltid ett bra spel – och vice versa. Det finns alltid möjlighet att ett spel ur en genre som man inte gillar fångar en ändå. Jag blev ombedd att recensera det ur det perspektivet och det gjorde jag.

    Det var inte heller genren i sig jag hade problem med, utan designen i spelet. Min recension är alltså inte en kritik mot genren, utan bara mot den (imo) tråkiga och repetitiva speldesignen.

  • Daniel Lindberg

    Tycker det är mer intressant att läsa en recension av en som är nyfiken men inte såld på en genre, än att läsa en recension av en speltestare som dömer spelet efter andra spel i samma genre och som uppenbart är såld på den. Ok, man kanske inte får samma gemenskapskänsla med testaren, men å andra sidan så kan man ju bilda sig en egen uppfattning av det man läser. Är bara min tanke, behöver inte vara rätt för det :)