Nutopia

Fallout: New Vegas – någon timme senare

Fallout: New Vegas är här, har varit här ett tag och kommer att fortsätta vara här. Hade jag inte haft så jäkla mycket annat att göra för tillfället hade jag hunnit spela mer. Nu är jag inte mer än någon timme in eller så. Och det är som vanligt. Precis som vanligt.

Om vi jämför med Fallout 3, vilket är oundvikligt då spelen bortsett från handlingen är identiska (hittills), så börjar jag i alla fall inte som bebis. Istället blir jag som kurir skjuten i huvudet och återuppstår med hjälp av några vänliga själar ute på vischan. Jag läser inga barnböcker för att skaffa mig grundläggande erfarenheter, jag går istället, endast iklädd y-front om jag inte minns fel, fram till en maskin och väljer lite egenskaper där. Sedan får jag lite utrustning och så börjar det.

Slår upp dörren från den temporära sjukstugan och ser ett landskap som stark påminner om de inledande områdena i Fallout 3. Rostiga ruckel och bisarra djur och insekter lite varstans. Springer in till en bar och träffar en välutrustad kvinna som vill lära mig de mest nödvändiga färdigheterna som att skjuta muterade ödlor någon kilometer bort. Men först måste jag träna på flaskor. Skjuter mitt på men missar, hukar mig och skjuter mitt på, träffar. Alltså, springer man runt och ser skitnödig ut så träffar man bättre.

Jag får sedan testa på att slänga ihop lite hemkört, men först måste jag så klart hämta de ingredienser som krävs. Springer i en halv evighet, rycker upp lite plantor och återvänder till damen. Får av en förbipasserande veta att de gillar mig. Jaha? Jag får också veta att det är obligatoriskt att prata med barägarinnan i de centrala delarna av… öh, den rostiga campingen eller vad man kan kalla det. Går dit, ser henne bli hotad av ett skumrask som jag sedan kan erbjuda mig ha ihjäl. Det var dock inte hennes sätt att ta hand om saker, så jag visar lite medkänsla istället och erbjuder mig att fixa hennes trasiga radio som skurken hade sönder. Hårda bud.

Ungefär där är jag nu. Kommit i princip ingenstans över huvud taget. Hur ska jag egentligen kunna säga att detta är bättre eller sämre än Fallout 3? Det går så klart inte av den lilla speltiden jag hittills fått, men en sak är klar. Det är jävligt likt.

Jag fortsätter någon annan gång!

Rickard Olsson

Omåttlig dyrkare av e-sport. Spelar mycket PC, främst Rocket League, och klämmer även in blandat på PS4 och Xbox One när tid finns. Anser att The Last Guardian är universums bästa spel någonsin.

Kommentarer

  • ”så börjar jag i alla fall inte som bebis”

    WTF? Hörru, Rickard tar du upp det som något bra eller missförstår jag dig? >.<

    Karaktärsgenereringen i Fallout 3 skapade ju känsla för karaktären och efter spelat igenom introt i New Vegas kan jag säga att den känslan saknas ganska kraftigt. Det blir säkert bättre längre in, men starten var för mig betydligt svagare här.

  • Haha, jag fick inga ”känslor” av något av spelen. Men om du vill veta så störde det mig mer i F3 än i NV. 3:an kändes lite seg. Jag tog upp det som en jämförelse bara, att sedan orden kanske låter annorlunda i dina öron får stå för dig! :)

  • Haha. Se så olika man kan tycka. Det var som sålde mig på spelet. Det var snarare när jag började och komma ut från Vault i trean som jag tappade all energi. Tog mig en bra bit innan jag orkade sätta igång igen.

    Men jag kommer nöta NW senare, definitivt. Antar att du inte kör på hardcore-delen där du måste se till att mata, kissa och sova med gubben?

  • Nixpix! Kommer inte ens ihåg vad jag kör, jag bara spelar på! :)

  • rullkaka

    Jag gillade NV mer än FO3, mer lik FO1-2 i min mening.
    Spelet går utan för vissa gränser som förvisso säkert brutits tidigare men som ändå ger det ett djup som få andra spel har.
    Och i hur många andra spel får man uppdraget att reboota en sedan länge glömd ”sexbot” vid namn ”Fisto” och sen möjlighet att ha samlag med den…