Om du lever under en sten kanske du inte märkt det, men speltillverkaren Blizzard har äntligen släppt Diablo III. Spelet har redan sålt miljoner exemplar och haft de normala problemen med servrar som inte klarar lanseringen. Har du vänner som spelar spelet och är intresserad av att testa så har Blizzard packat med gästlicenser i varje förpackning. Gästlicenserna (guest pass) låter dig ladda ner och spela spelets första kapitel. Precis samma material som var tillgängligt på den tidigare betaversionen.
Detta fantastiska sätt att marknadsföra spelet har Blizzard (troligen deras IT-säkerhetsavdelning) misslyckats med totalt. Gästlicenserna ger dig nämligen tillgång till att spela spelet och se när dina vänner spelar, men av något skäl begränsar det dig till att bara kunna spela med andra människor som har gästlicenser. Så om du vill spela med vännen som gav dig gästlicensen får du helt enkelt köpa spelet. Skulle du uppgradera till den fullgoda versionen börjar du dessutom om från början i spelet.
Den märkliga begränsningen osar av det ostiga tänkande som genomsyrar musikbranschen, Hollywood och de större produktionsbolagen i spelvärlden. Det märkligaste när jag upptäckte detta är att det är faktiskt den raka motsatsen till hur spel på Facebook använder gåvor och uppdrag som kan delas ut till vänner för att locka in nya spelare. En strategi som visat sig vara relativt lönsam.
Diablo III är, liksom alla Blizzards senare alster, ett imponerande spel. En så här artificiell begränsning får mig att tro att det någonstans på Activision Blizzards huvudkontor sitter medelålders advokater och dunkar varandra i ryggen för att de har hindrat ”de där hemska piraterna”.
