Titel: Tomorrow Never Dies
Releasedatum: 1997
James Bond: Pierce Brosnan
Bond-brud: Wai Lin (Michelle Yeho), Paris Carver (Teri Hatcher)
Tomorrow Never Dies är Pierce Brosnans andra roll som James Bond och den första Bond-film som inte producerats av Albert R. Broccoli då han avled bara sju månader efter att GoldenEye hade haft premiär. Istället tog Alberts dotter Barbara Broccoli över hans roll tillsammans med Bond-veteranen Michael G. Wilson, som producerat flertalet Bond-filmer i sin karriär. De båda hade också varit med under produktionen av GoldenEye.
Som vanligt kantades produktionen av diverse rättighetsbråk och annat tjafs vilket försenade både manusförfattandet och inspelningen. Dessutom stötte man på patrull när inspelningen i Vietnam skulle påbörjas. Man tvingades då återvända till två platser som varit med i tidigare Bond-filmer; Brosnans och Teri Hatchers heta kärleksmöte spelades in på Stoke Park Club, som tidigare varit med i Goldfinger, och när Bond och Lin söker efter Carvers båt är de vid ön Khow-Ping-Khan som tidigare varit med i The Man With the Golden Gun.
I Tomorrow Never Dies försöker mediamogulen Elliot Carver (Jonathan Pryce) starta ett tredje världskrig genom att, från sitt egna stealth-fartyg, sänka ett Amerikanskt fartyg och stjäla en av dess missiler samtidigt som han skyller det hela på Kina. Helt i enlighet med hur en klassisk Bond-handling ska vara med andra ord.
Alexander tycker:
Alla Brosnans filmer, förutom GoldenEye, får i mina ögon oförtjänt mycket kritik – så dåliga är de faktiskt inte. Tomorrow Never Dies är till exempel precis lika bra som GoldenEye och en extremt värdig uppföljare till just densamma. Det märks att Brosnan har blivit varm i kläderna, för han levererar en perfekt James Bond och jag gillar speciellt hans samarbete med sin Kinesiska motsvarighet Wai Lin (Michelle Yeoh).
Dock ställer jag mig lite tveksam till skurken – Elliot Carver – som visserligen gör en okej roll, men utan att riktigt övertyga som Bond-skurk. Och hans lilla hjälpreda Richard Stamper ger jag inte mycket för. En extremt trist och fantasilös skurk som tagen direkt ur valfri Claude van Damme-film. Ett riktigt bottennapp helt enkelt.
Men utöver det är Tomorrow Never Dies en väldigt sevärd Bond-rulle. Skämmes den som påstår något annat!
TDH tycker:
Initialt hade jag väldigt svårt för Tomorrow Never Dies på grund av de kvinnliga rollerna. Michelle Yeohs Wai Lin har jag lärt mig tycka om, men hon övertygade inte alls på mig från början, vilket troligtvis har att göra med att det inte alls är en typisk Bond-brud, inte ens en av de starka sådana. Förvisso var jag tonåring när jag såg den här filmen första gången, och numera tycker jag att Wai Lin är ett skönt avbräck från mer traditionella Bond-brudar. Däremot har inte Teri Hatchers synnerligen mediokra roll som Paris Carver, Bonds älskarinna som ”kom för nära” vuxit till sig. Det har dels att göra med att Hatcher är så förbenat tråkig, och dels för att rollen är tunn i sig.
Bakgrunden till Tomorrow Never Dies, med mediavinkeln och hur det är en maktfaktor i sig, tycker jag fortfarande fungerar utmärkt. Jonathan Pryce är riktigt bra som Elliot Carver och levererar ett antal grymma scener. Pierce Brosnan fortsätter samtidigt att göra en alldeles utmärkt Bond, och jag kan med gläde säga att Tomorrow Never Dies håller än idag. Det är en av de där Bond-filmerna som många viftar bort eller minns som dålig, men när de ser den igen så brukar de slås av hur bra den är. Dess anonymitet är intressant, men har föga med vad jag tycker om den, så: Tomorrow Never Dies är bra, en värdig uppföljare på GoldenEye, helt enkelt.
Postern:
Om GoldenEye-postern var ful, är den här hemsk! Det sena 90-talet och även tidiga 00-talet är den tidsperiod som i våra ögon åldrats med minst värdighet när det kommer till visuell still och liknande. Det finns inget med den här postern som kan uppfattas som charmigt retro eller bra design, den är bara fullkomligt smaklös med sitt fula färgschema och nästintill töntiga bakgrundsmotiv.
Vinjetten:
Precis som med GoldenEye har Tomorrow Never Dies lyckats med sin vinjett. Även om röntgeneffekten känns väldigt föråldrad och inte alls särskilt häftig längre är utförandet ändå smakfullt och läckert. Vi gillar specifikt tjejerna som är inlåsta i pistolkulorna. Sheryl Crow har även lyckats göra en bra titelmelodi, även om den inte alls kommer upp i GoldenEyes standard eller ens är bland de tio bästa Bond-låtarna.
Bästa citatet:
Elliot Carver är ingen hyvens kille direkt, vilket han bevisar tämligen väl i den här presumtiva jabben mot Microsoft:
Elliot Carver: Mr. Jones, are we ready to release our new software?
Jones: Yes, sir. As requested, it’s full of bugs, which means people will be forced to upgrade for years.
Elliot Carver: Outstanding.
Bästa scenen:
Motorcykeljakten i Hong Kong är förvisso såväl fartfylld som intressant trots att den pågår så pass länge som den gör, men den bästa scenen i Tomorrow Never Dies har inte ens James Bond i bild. Introduktionen av Elliot Carver, när han pratar med sina divisionschefer och berättar om ”krisen” som uppstått, det är bara så briljant välspelat och snyggt gjort att den står ut lite mer än alla andra.
Somnade Malin?
Vad hände här? Malin var vaken under hela filmen utan någon speciell anledning. Dock blundade hon lite under den evighetslånga slutscenen i nöjesparken – ja alltså den i stealth-fartyget med alla fallande gångbroar, järnbalkar, eld och explosioner. (Malin vs Bond 3-16)
Nästa vecka kollar vi på The World is Not Enough.