Titel: The Living Daylights
Releasedatum: 1987
James Bond: Timothy Dalton
Bond-brud: Maryam d’Abo (Kara Milovy)
Egentligen var det tänkt att Roger Moore skulle gestalta agent 007 i The Living Daylights, men Sir Moore tyckte det var nog efter tolv år som James Bond. Istället blev det jakt efter en ersättare, och det kunde faktiskt lika gärna ha blivit Pierce Brosnan som tog vid redan här. TV-serien Remington Steele, där Brosnan gjorde huvudrollen, var just nedlagd och Brosnan erbjöds rollen. Av naturliga skäl blev det en väldig massa uppståndelse kring detta, varför NBC förlängde TV-serien med en ny säsong och knöt in Brosnan på så vis, vilket gjorde Albert Broccoli förbannad – han ville inte att Bond skulle spelas av Remington Steele. Brosnan fick inte rollen, Remington Steele lades ned igen efter blott fem avsnitt, och istället blev det Timothy Dalton. Det var dock inte första gången Dalton var påtänkt som Bond, han kunde ha tagit vid efter Sean Connery, men sade nej för att han tyckte att han var för ung för rollen.
Titeln, The Living Daylights, kommer från en av Ian Flemings noveller. Filmen följer den hyfsat i början, men sedan blir det förstås något annat av det hela.
Timothy Dalton brukar dela Bond-tittarna i två läger: de som gillar honom, och de som inte gör det. The Living Daylights är i alla fall en ganska klassisk Bond-film, där en rysk general – Georgi Koskov spelad av Jeroen Krabbé – hoppar av till väst och spelar ut ryssarna mot engelsmännen. Det hela blir en härlig härva av falskspel där Bond lurar Koskovs flickvän Kara Milovy, spelad av Maryam d’Abo, att han är vän till Koskov. I själva verket ville Koskov att Bond skulle skjuta Milovy i början av filmen, men Bond låter bli – ja, ni hör ju. Det finns ryssar, vapenhandlare, scener i Afghanistan där Bond lierar sig med Mujahideen mot ockuperande Sovjet, pulkåkning med cello, ryska generalen Leonid Pushkin (John Rhys-Davies) och lite Smiert Spionem ovanpå det.
Men hur bra är det?
Alexander tycker:
För ett tag sedan skrev en bekant till TDH på Twitter att Timothy Dalton sopar banan med både Sean Connery och Roger Moore – och jag är beredd att hålla med. Trots att de klassiska Bond-inslagen är betydligt färre är The Living Daylights en sjukt bra film (om vi bortser från den nya Moneypenny, som bara är pinsamt dålig). Dalton är grym som James Bond – helt i klass med Daniel Craig – fast på ett annat sätt – och för tillfället kan jag inte avgöra vem som egentligen gör den bästa rollen som Bond. Connery och Moore representerar den gamla, klassiska Bond medan Dalton får ses som den som går i bräschen för den nya generationens Bond-filmer. För det finns mängder av likheter med både Pierce Brosnans och Craigs filmer här.
Samtidigt ligger det något i det TDH sa när vi tittade på License to Kill (Daltons nästkommande rulle): ”Det här är sjukt bra, men det är inte Bond”. Jag är beredd att hålla med om det också, men samtidigt var det ytterst behövligt med något nytt och fräscht. Efter 15 Bond-filmer i typ exakt samma tappning behövdes det något annorlunda för att göra serien intressant igen. Och i mina ögon lyckas The Living Daylights verkligen med det. Helt klart en av de bättre Bond-filmerna om du frågar mig.
TDH tycker:
Timothy Dalton inleder inte alls sin karaktär som James Bond så försiktigt som Roger Moore gjorde, istället sätter han direkt sin prägel på rollen. Jag håller helt och hållet med Alexander vad gäller att Dalton introducerar den nya, hårdare och mer moderna 007, som sedan såväl Pierce Brosnan som Daniel Craig driver vidare, och Dalton gör det bra. Faktum är att han är en väldigt bra Bond, och jag håller definitivt inte med kritikerna till honom om bara den här filmen räknas. Nästa veckas License to Kill däremot…
Som film är The Living Daylights bra. Det finns en hel del sköna inslag med framför allt Kara och hennes cello, samt förstås Pushkin, som spelas alldeles utmärkt av John Rhys-Davies (även känd som Gimli i The Lord of the Rings). Det är heller inget fel på vare sig vapenhandlaren Whitaker (Joe Don Baker) eller Koskov, men de känns som tämligen tunna karaktärer i sammanhanget. Det är synd att Dalton inte fick lite tyngre skurkar att spela mot, de här är lite för TV-serieaktiga.
Postern:
Med en ny typ av Bond behövdes en ny typ av poster för att representera den nya, moderna James Bond. Den tecknade stilen vi gillade så mycket är nu ersatt av en väldigt enkel och stilren typ av poster med foton av Bond och Kara (vi antar att det är henne i alla fall), där den enda egentliga detaljen är pistolen i Karas hand och den klassiska pistolmynningen. Om vi gillar den? Tja, den är helt okej (betydligt bättre än de till Brosnans filmer åtminstone) men långt från lika snygg som de äldre postrarna för Connerys och Moores filmer.
Vinjetten:
Det förvånar oss lite att vinjetten fortfarande går i nästan exakt samma stil som tidigare. Det är visserligen några nya inslag (fler detaljer på tjejerna som studsar runt till exempel) men de förvärrar snarare än förbättrar. A-ha:s låt är väl inte heller världens bästa, men den är i alla fall betydligt bättre än i de senaste filmerna, trots avsaknaden av den där riktiga Bond-känslan.
Bästa citatet:
Dialogen i The Living Daylights är överlag bra, men den här utväxlingen mellan James Bond och Leonid Pushkin hänger kvar. Här ligger Pushkin lite risigt till:
– You are professional. You do not kill without reason.
– Two of our men are dead. Koskov named you.
– It is a question of trust. Who do you believe? Koskov, or me?
– If I trusted Koskov we wouldn’t be talking. As long as you’re alive, we’ll never know what he’s up to.
– Then I must die.
Bästa scenen:
Slutstriden i Whitakers leksaksrum är löjligt underhållande på det där töntiga viset, och när Bond och Kara åker genom tullen i cellofodralet går det inte att vara missnöjd, men den bästa scenen är när Necros (Andreas Wisniewski) mördar agent Saunders (Thomas Wheatley) på karnevalen i Venedig. Bra stämning, skön touch med musiken, och sådär brutalt som Dalton-rullarna genomsyras av.
Somnade Malin?
Sitter du ner? Du bör nog göra det när du läser det här, för världen kommer inte riktigt vara sig lik hädanefter. Malin somnade inte! (Malin vs. Bond: 1-15)
Nästa vecka tittar vi Timothy Daltons andra och sista Bond-film, License to Kill.