Nutopia

Bond-fredag: Never Say Never Again

Titel: Never Say Never Again
Releasedatum: 1983
James Bond: Sean Connery
Bond-brud: Kim Basinger (Domino Petachi)

Som bekant vara det lite turbulent kring Thunderball, med tillhörande tråkigheter i domstolar och så vidare. Kevin McClory gick ur det hela med filmrättigheterna till romanen Thunderball, vilken redan spelats in som film en gång med just Sean Connery i huvudrollen. 1983 återvänder Connery i Never Say Never Again, vilken självfallet inte kunde heta Thunderball trots att det är så gott som samma manus som den klassiska rullen. Istället flirtar man med det faktum att Connery sagt att han aldrig skulle spela 007 igen.

Sean Connery var 52 år gammal när Never Say Never Again spelades in, vilket förstås fick förändra intrigen något. Bond återinkallas i tjänst för att reda ut en härva där kärnvapen stulits, och terrororganisationen SPECTRE ligger förstås bakom. Det hela är som sagt så gott som identiskt med Thunderball, med Maximillian Largo som skurk och hela köret.

Never Say Never Again är inte producerad av Eon Productions och brukar inte räknas till de officiella Bond-filmerna. Den får dock vara med i Bond-fredag eftersom den trots allt aspirerar till att vara Bond-film, till skillnad från de båda inspelningarna av Casino Royale; dels TV-tolkningen från 1954 (med Peter Lorre och Barry Nelson, och dels spoofrullen från 1967 (med Peter Sellers, Peter Niven, och Ursula Andress, som förstås var Bond-brud i Dr. No). Casino Royale blev som bekant ”riktig” Bond-film först 2006, när Daniel Craig axlade rollen som James Bond. Vi kommer till det längre fram förstås, låt oss fokusera på Never Say Never Again först!

Alexander tycker:
Den första halvan av Never Say Never Again är så pinsamt dåligt att jag nästan blir lite röd om kinderna här hemma i favoritfåtöljen. Varenda scen innehåller antingen någon form av dålig humor, en alldeles för lång närbild på en bikiniklädd tjej (med överdrivet mycket bröstfokus) eller bara allmänt dåligt skådespel. Tanken att producenterna kanske försöker göra en Bond-parodi, istället för en vettig Bond-film, slår mig fler än en gång. Och när Rowan Atkinson dyker upp som någon form av comic relief-karaktär går musten ur mig. Det här är fan inte bra någonstans.

Men där någonstans, trots Atkinsons entré, vänder filmen åt det bättre hållet och kommer till slut upp i en hyfsat bra Bond-standard. Borta är all den dåliga humorn, brösten och pinsamma skådespeleriet och istället får vi renodlad Bond-action på gammalt klassiskt vis. Det är ju trots allt typ samma manus som till Thunderball. Klaus Maria Brandauer gör en av de bättre Bond-skurkarna jag sett med sin oerhört psykopatiska och läskiga tolkning av Maximillian Largo. Max von Sydow gör även han en helt ok roll som Blofeld, hårmanen till trots.

Så min slutgiltiga bild av Never Say Never again är faktiskt inte så fruktansvärt dålig som jag trodde den skulle vara. Men någon riktigt Bond-film blir den aldrig.

TDH tycker:
Det är otroligt hur illa Never Say Never Again har åldrats, faktiskt. I början känns filmen närmast spooflik, extra mycket så för att Connerys repliker känns som halvtrött flirtande med sin egen tidigare Bond-karriär. Kim Basinger är tunn som Bond-brud, men kändes säkerligen riktigt het 1983. Däremot är Largo mästerligt spelad av Klaus Maria Brandauer, passande nog eftersom även Adolfo Celi gör en utmärkt insats i samma roll i Thunderball. Det är dock svårt att se Never Say Never Again som något annat än kuriosa, en parentes i historien om James Bond.

Postern:
Den fina tecknade stilen till trots går det inte att undgå känslan av Hitta Nemo – vågformade bokstäver och en havsblå färgpalett. Nu fanns ju dock inte Hitta Nemo 1983, så man kan inte klandra Never Say Never Again för stöld, men det är ändå . Försöket till att integrera Bonds Walter PPK i motivet (som de riktiga Bond-postrarna ofta gör med bravur) känns väldigt krystat. Idén må ha låtit häftig på papper, men utförandet är desto sämre. Vad är det man brukar säga? Halvdan film, halvdan poster. Kanske inte.

Vinjetten:
Vilken vinjett? Du menar den där Bond springer runt på något övningsuppdrag till tonerna av en 80-talsdoftande melodi? Nä, det kvalificerar inte in som vinjett, vi är ledsna.

Bästa citatet:
Förvånansvärt lätt:

M: Too many free radicals. That’s your problem.
James Bond: ”Free radicals,” sir?
M: Yes. They’re toxins that destroy the body and the brain, caused by eating too much red meat and white bread and too many dry martinis!
James Bond: Then I shall cut out the white bread, sir.

Helt enkelt briljant.

Bästa scenen:
Bäst och bäst, men det är roligt när Fatima Blush (Barbara Carrera) kör upp jämsides med Jack Petachi (Gavan O’Herlihy), som just har lyckats armera flygplanet med kärnvapen vilka SPECTRE sedan stjäl – och slänger en orm i knät på honom! Bilen kraschar och Blush hittar sin älskade lilla snok, för att sedan spränga bilen. Så för mycket, helt enkelt.

Somnade Malin?
Det var verkligen nära att Malin höll sig vaken den här gången, men med bara 10 minuter kvar somnade hon och sov till och med genom hela eftertexterna. Ryktet säger att även TDH snarkade mot slutet.

Nästa vecka är vi tillbaka med Octopussy.

Alexander Danling

Alexander Danling är grafiker och spelnörd som just nu spelar Cities: Skylines ohälsosamt mycket, och gör skrivbordsbilder i vattenfärg på watercoloredmoviestills.tumblr.com.

Kommentarer