Nutopia

Bond-fredag: Dr. No

Titel: Dr. No
Releasedatum: 1962
James Bond: Sean Connery
Bond-brud: Ursula Andress (Honey Ryder)

1958 släpper författaren Ian Fleming den sjätte boken, Dr. No, om en agent vid namn James Bond. Boken floppar i England (något om sex, snobberi och sadism) men lyckas istället charma den inte lika bakåtsträvande amerikanska publiken, samt en herre vid namn Henry Saltzman – som vill lägga vantarna på rättigheterna för boken. Saltzman får som han vill, men gör ingenting med det hela. Istället vill en annan herre, Albert R Broccoli, få tillgång till rättigheterna och försöker köpa dem av Saltzman, men utan lyckat resultat. Efter några turer fram och tillbaka inser de båda att det förmodligen är bättre att slå sina påsar ihop och de inleder ett samarbete för att tillsammans göra en sjuhelvetes massa James Bond-filmer.

1962 släpps den första James Bond-filmen, Dr. No, där James (Sean Connery) åker till Jamaica för att utreda mordet på en kollega vid namn John Strangeways. Spåren leder honom till en underjordisk (vad annars!?) bas styrd av den handlöse Dr. Julius No, vars avsikter är att avbryta uppskjutningen av en amerikansk rymdfarkost med hjälp av en laser. Klassiskt Bond med andra ord.

Alexander tycker:
Trots 50 år på nacken och med ett ytterst mediokert skådespeleri lyckas Dr. No underhålla mig filmen igenom. Den lyckas förmedla en skön serietidningskänsla (de gamla agentserierna ni vet) och jag fullkomligt älskar Bonds spionknep med ett fuktat hårstrå på garderobsdörrarna (som vi flera år senare kunde lära oss på Tips & Trix-sidorna i Kalle Anka) och pulvret på väsklåset. Ett plus för en hel del supernajs miljöer, som till exempel mötesrummet där Professor Dent får spindeln av Dr. No.

Tar man filmen för vad den är, gammalt agent-hittepå, är den faktiskt en höjdare och en av de bättre, av de äldre, Bond-filmerna.

TDH tycker:
Dr. No är en av mina absoluta favoriter i Bond-serien, vilket kan tyckas lite underligt med tanke på att den på många sätt känns gammal, känns rätt så lågbudget, och inte riktigt så ikonisk som serien skulle bli. Fullt naturligt, den är ju först ut, men trots det så har Dr. No väldigt mycket känsla och skäl. Kanske beror det faktiskt på att det är den första filmen, första gången vi får hör “Bond, James Bond” och se 007 dricka den skakade martinin. Jag vet inte, jag uppskattar den bara varje gång jag ser den. Pluspoäng för Joseph Wiseman, som spelar Dr. No – ett iskallt härligt porträtt av en av de bättre Bond-skurkarna.

Postern
Vi diggar de gamla, tecknade, Bond-postrarna – och den här är inget undantag. Trots att den inte är bland de snyggaste, kan vi inget annat än älska den.

Vinjetten
Dr. No må vara den första Bond-filmen, men vinjetten med de ikoniska prickarna håller än idag. Faktum är att den är riktigt retrochic och välbalanserad, med härlig ljudsättning, som snyggt går över i första scenen från Jamaica.

Tycker TDH, ja.

Alexander däremot gillar inte vinjetten utan tycker att den saknar den underbara Bond-känslan (som visserligen inte fanns än på den tiden) som övriga vinjetter har. Den är dessutom väldigt spretig, med flera olika låtar och grafiska stilar.

Bästa citatet:

“World domination. The same old dream. Our asylums are full of people who think they’re Naploeon. Or God.”
– James Bond

Roligaste scenen:
När den superfarliga spindeln (som klart och tydligt INTE kryper på Bond utan istället på en glasruta ovanför honom) blir brutalt mördad i perfekt synk till musiken. BAM! BAM! BAM!

Somnade Malin?
Ja. Malin slumrade till en sekund men vaknade genast när Dr. No yttrade orden “One million dollars”. Somnade sen igen sju minuter från slutet – precis innan fighten mellan Bond och Dr. No.

Nästa fredag kikar vi på From Russia With Love.

Alexander Danling

Alexander Danling är grafiker och spelnörd som just nu spelar Cities: Skylines ohälsosamt mycket, och gör skrivbordsbilder i vattenfärg på watercoloredmoviestills.tumblr.com.

Kommentarer