Nutopia

Bond-fredag: Diamonds are Forever

Titel: Diamonds Are Forever
Releasedatum: 1971
James Bond: Sean Connery
Bond-brud: Jill St. John (Tiffany Case)

Eftersom George Lazenby bara ville göra en film som James Bond tvingades producenterna Harry Salzman och Albert R. Broccoli att leta efter en ny skådespelare till Diamonds Are Forever. Filmbolaget United Artist ville dock ha tillbaka Sean Connery som Bond en gång till och var beredda att punga ut med en rekordsumma stålars för att få honom tillbaka. Sagt och gjort, skotten tackade och tog emot, drog på sig Anthony Sinclair-kostymen och stoppade sin Walther PPK i axelhölstret ytterligare en gång.

I Diamonds Are Forever gör den odödlige Blofeld comeback (både en och två gånger kan man nästan säga) och börjar deala diamanter för att kunna tillverka en laser (LASER!!!) och kräva världen på massa massa pengar. Bond tvingas gå en kurs i diamantkunskap (7p) för att kunna gå undercover som diamantexpertsmugglaren (!) Peter Franks och infiltrera Blofelds lilla diamantkupp.

Alexander tycker:
Jag gillar Diamonds Are Forever. Trots att den emellanåt är ganska rörig och svår att hänga med i bjuder den ändå på schyssta biljakter, bra specialeffekter nästan hela tiden, en välspelad Blofeld och så Sean Connery så klart. On Her Majesty’s Secret Service var en bra film men jag har inte mycket till övers för George Lazenby tyvärr, så det är skönt att se Connery tillbaka igen – med hår på bröstet och gråa tinningar dessutom! Filmen har fått en hel del kritik för sin något töntiga och överdrivna humor men jag måste säga att jag gillar den, framför allt när Bond åker på två hjul i biljakten.

TDH tycker:
Har ni tänkt på hur överdrivet tydligt homosexualiteten hos skurkparet Mr. Wint och Mr. Kidd är? Det tänkte jag faktiskt lite extra på när jag såg om Diamonds Are Forever, och vill man vara cynisk så finns det nog en och annan mindre smickrande slutsats att dra här. Jag skippar det, inte minst för att jag tycker att det är två grymt sköna karaktärer som är sådär lagom psykopatiska. Filmen är däremot rätt stökig och stundtals lite för fånig enligt min mening, inte för att humorn är överdriven som kritikerna påstår, utan det är något annat, något som är svårt att sätta fingret på. Diamonds Are Forever känns lite trött helt enkelt, och är, bortsett Never Say Never Again, helt klar Sean Connerys sämsta Bond-film.

Postern:
Vi älskar hur de tecknade Bond-postrarna sammanfattar filmen på ett så snyggt sätt – Diamonds Are Forever inget undantag (tv-spelsnördiga som vi är tycker vi även att dom påminner lite om de gamla Super Mario Bros-omslagen). Och som vi sa tidigare, det är skönt att Sean Connery är tillbaka – både i filmen och på postern.

Vinjetten:
De senaste vinjetterna tycks vara stöpta i exakt samma form, där endast temat ändras från gång till gång. Svarta silhuetter, ett objekt från filmen – diamant i det här fallet – och sen en svinbra låt ovanpå det. Diamonds Are Forever lyckas dock vara ett snäpp bättre än tidigare rent visuellt, även om det är marginellt. Blofelds kissemiss gör även ett gästspel och det kan väl aldrig vara fel, eller?

Bästa citatet:

Sir Donald Munger: Tell me, Commander, how far does your expertise extend into the field of diamonds?
James Bond: Well, hardest substance found in nature, they cut glass, suggests marriage, I suppose it replaced the dog as the girl’s best friend. That’s about it.
M: Refreshing to hear that there is one subject you’re not an expert on!

Fast vi måste ju nämna det här med:

Blofeld: The satellite is at present over… Kansas. Well, if we destroy Kansas the world may not hear about it for years. Perhaps New York, with all that smut and traffic… might give them a chance for a fresh start. Washington, DC. Perfect. Since we have not heard from them, *they* will hear from us.

Bästa scenen:
Det är inte vidare dramatiskt eller ens explosivt, men när James Bond – “inlåst” av CIA på ett hotellrum i The Whyte House – bestämmer sig för att åka upp till penthousevåningen får vi ett stycke klassisk scen. Bond klättrar ut, åker på utomhushissens tak, och svingar sig sedan in i penthousevåningen – bara för att landa på Willard Whytes aningen speciella toalett.

Bubblare:

Bombe Surprise med Mr. Wint och Mr. Kidd på båten i slutet av filmen är en bra scen, speciellt minen på galna Mr. Kidd, innan han går upp i rök.

Somnade Malin?
Malin var fortfarande klarvaken när reparatörerna öppnar oljeledningen och Bond sticker ut huvudet, tackar, samt förklarar att han måste ha gått vilse när han var på promenad med sin råtta. Däremot minns hon inget av Q:s falskspelande på casinot eller när Blofeld gjorde debut som transa och kidnappade Tiffany.

Nästa vecka låter vi de levande dö i Live And Let Die.

Alexander Danling

Alexander Danling är grafiker och spelnörd som just nu spelar Cities: Skylines ohälsosamt mycket, och gör skrivbordsbilder i vattenfärg på watercoloredmoviestills.tumblr.com.

Kommentarer