Titel: Casino Royale
Releasedatum: 2006
James Bond: Daniel Craig
Bond-brud: Vesper Lynd (Eva Green)
50 år gammal tyckte Pierce Brosnan att det var hög tid att sluta som Bond och låta någon yngre skådespelare ta över rollen. Sökandet efter en ersättare tog fart och det fanns över 200 skådespelare (bland annat Goran Višnjić, Henry Cavill och Sam Worthington) i åtanke innan Daniel Craig utannonserades som den nästa James Bond. Dessvärre följdes utannonseringen av en hel del skepsis – många ansåg att Craig saknade stilen, hållningen och hårsvallet som krävdes för att porträttera Bond på rätt sätt. Tji fick de.
Manusförfattarna ville ta Bond tillbaka till rötterna, starta om och ge oss tittare en dubbelagent som påminde mer om hur Ian Fleming porträtterar honom i sina böcker. Daniel Craig läste för övrigt samtliga James Bond-böcker inför Casino Royale för att förbereda sig inför rollen.
Eon erkände också att de hade förlitat sig alldeles för mycket på specialeffekter i de senaste filmerna; framför allt i Die Another Day, och ville så långt det bara gick undvika digitala effekter. Scenerna där Bond kör en traktor rakt in i en byggnadskonstruktion, far runt på flygplatsen i Miami samt hoppar runt i det sjunkade huset i slutet är alla filmade i verkligheten.
Handlingen då? Jo, den bygger på, och följer faktiskt ganska exakt, handlingen i Flemings roman Casino Royale från 1953. Skurken Le Chiffre (elegant spelad av Mads Mikkelsen), som finansierar terrorister med andra terroristers pengar, anordnar en pokertävling i hopp om att vinna tillbaka de 100 miljoner dollar han precis förlorat på grund av Bond.
Alexander tycker:
Det finns så extremt mycket bra att säga om Casino Royale att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. För det första sopar den banan med förra veckans Die Another Day som, om ni minns, inte tilltalade mig speciellt mycket. Om ens alls.
För det andra älskar jag verkligen att vi får se Bond innan han blir Bond. Dels tiden innan han fått sin 00-status men även perioden precis efter, där han inte riktigt vet vilket ben han ska stå på och långsamt växer in i rollen som 007. I scenen på hotellet till exempel – då Bond motvilligt tar på sig kostymen som Vesper låtit sy upp åt honom, bara för att upptäcka att han faktiskt ser jävligt bra ut i den – ser man nästan hur han går upp i 007-level, om vi ska prata tv-spelslingo.
För det tredje älskar jag hur man har slängt alla gamla Bond-klyschor, Dry Martinin inkluderad, ut genom fönstret. Daniel Craigs Bond är ingenting av vad någon föregående Bond någonsin varit – Pierce Brosnan kommer väl närmast – utan istället en modern och mer verklighetstrogen variant av MI6-agenten. Visst, han är i vissa fall omänskligt stark men samtidigt betydligt mer mänsklig än tidigare Bond. Han blöder, har förbannat ont och visar känslor. Något som varit väldigt sällsynt hos de tidigare James Bond. Serien behövde helt enkelt en rejäl omstart och Casino Royale gör verkligen jobbet. Även om jag verkligen älskar de gamla filmerna hade det varit omöjligt att harva vidare i samma gamla hjulspår film efter film.
För det fjärde. Mads Mikkelsen. Trogna läsare av Nutopias Bond-fredag vet att jag älskar bra Bond-skurkar och Le Chiffre är helt klart en av mina favoriter. Med sitt blödande öga och lite konstiga dialekt är han en perfekt motståndare till Bond.
För det femte. Slutet. När Bond för första gången presenterar sig som ”Bond, James Bond” i sin svarta kostym med maskingeväret nonchalant hängandes på axeln – och sedan, svart. Slut. Cliffhanger. Då ställer sig håret upp på mina armar och jag bara myser inombords. Sjukt bra.
Ja som ni förstår är jag väldigt svag för Casino Royale och det finns väldigt massa mer jag älskar med den här filmen, men det har vi inte plats för här, utan jag får nöja mig nu. Jag tror ni har förstått vad jag vill få fram.
TDH tycker:
Det var sannerligen dags för omstart, för även om Die Another Day drog in en väldig massa pengar så tror jag inte Bond-serien hade mått särskilt bra om den fortsatt på det spåret. Daniel Craigs James Bond är modern, brutalt rå och effektiv, men har ändå tillräckligt med komisk tajming för att kännas bra. Det är lite som en anabolstinn variant av Pierce Brosnans Bond kan man säga, och jag gillar det. Jag gillar även filmen Casino Royale, så lämplig för omstarten, men bara fram tills Le Chiffre biter i gräset. Hela Venedig-sekvensen känns tunn och det sjunkande huset, nej, bara nej, det är inte särskilt bra. Däremot är upplägget för nästa film, Quantum of Solace, med tillfångatagandet av Mr. White och Bonds första presentation av sig själv, alldeles ypperligt. Det är inte något jag skulle vilja se i varje film, men i en reboot som den här känns det helt rätt. Casino Royale är en av de bättre Bond-filmerna, helt klart.
Postern:
Med en nystart av Bond-serien behövdes även en rejäl makeover av den tillhörande postern. Vi ser en liten tillbakagång till stilen postrarna hade på Timothy Daltons tid; fotorealistiskt, enkelt och utan massa effekter eller överdrivet användande av detaljer eller scener från filmen. Istället ser vi Bond på trappan till Casino Royale, med Vesper i bakgrunden. Precis som filmen ger den ett väldigt seriöst och lite mörkt intryck vilket vi gillar skarpt. En favoritdetalj är sättet 007 är inkluderat i filmtiteln. Kanske inte den snyggaste postern, men väl en väldigt välgjord sådan. De gamla, tecknade postrarna kvarstår dock fortfarande som våra favoriter.
Vinjetten:
Idén till vinjetten för Casino Royale är baserad på bokomslaget till Flemings roman med samma namn, vars framsida pryds av nio hjärtan som så klart anspelar på hjärter nio i en kortlek. Med en stil helt olik någon av de tidigare Bond-vinjetterna (inte ens de klassiska kvinnliga silhuetterna är kvar) symboliserar vinjetten lika mycket nytänk som en tillbakagång till ursprunget. Nytt och gammalt möts i en grymt snyggt animerad vinjett ackompanjerad av Chris Cornells utmärka dänga You Know My Name. Vi kan inte annat än älska det här, det är ju bra på så många olika plan. Genomtänkt, snyggt och smart – svårt att misslyckas då.
Bästa citatet:
James Bond har nyss slagits med rebellerna som hotat mörda Le Chiffre, och återkommer till pokerbordet på casinot. Då påpekar Le Chiffre följande:
– You changed your shirt, Mr Bond. I hope our little game isn’t causing you to perspire.
– A little. But I won’t consider myself to be in trouble until I start weeping blood.
För, just det, Le Chiffre gråter blod ibland.
Bästa scenen:
Tortyrscenen, där Bond sitter naken på en sitslös stol och Le Chiffre slår honom på juvelerna med knuten på ett rep, står onekligen ut. Daniel Craig gestaltar Bonds uppkäftighet och lojalitet på ett alldeles utmärkt och, för den moderna tolkningen av 007, trovärdigt sätt. Samtidigt blir samspelet med Mads Mikkelsens Le Chiffre riktigt bra.
Somnade Malin?
Malin somnade inte! Tre faktorer som bidrog till detta vakna tillstånd; en utvilad Malin efter tio timmars nattsömn, ett uppfriskande kvällsdopp i sjön strax innan filmen, samt en jävligt bra Bond-rulle. (Malin vs Bond 5-17)
Nästa vecka tittar vi på uppföljaren till Casino Royale, nämligen Quantum of Solace.