De senaste åren har det pågått ett maktskifte inom spelindustrin. Allt färre storsäljare kommer numera från den uppgående solens land, så det är inte så konstigt att även Namco Bandai provar lyckan i väst med Ridge Racer-serien. Finska Bugbear Entertainment, med erfarenheter av kollisioner krascher i och med FlatOut, fick förtroendet att utveckla serien. På gott och ont.
Ridge Racer-spelen har alltid gått ut på att pressa plattan i mattan och sladda med bredställ genom banornas kurvor. Så även nu, i Unbounded gäller det förutom att sladda i kurvorna också att köra som ett svin. Men varför ska jag köra som ett svin? Jo, för att vinna respekt och klättra i hierarkin bland ett gäng bilhuliganer (något jag alltid velat göra – not).
Genom att ”plocka” lyktstolpar, postlådor och annat löst i staden när jag sladdar i kurvorna byggs kraft, för att sedan med en knapptryckning kunna braka rätt igenom en kontorsbyggnad för att göra en praktisk genväg, eller eliminera jobbiga motståndare. Problemet är bara att det är lite otydligt vilka föremål som genererar kraft och vilka som får mig att krascha och brinna.
Och kraschar gör jag, antingen genom att jag misstar mig och kör igenom något som jag borde kunna köra igenom eller så blir jag påkörd bakifrån, oavsett vilket så är det bara att börja om. Marginalerna är för små för att ha en sportdojja att köra ifatt, trots att jag har memorerat varje kurva av banan.
Serien är inte direkt känd för att ha bra musik, utan har oftast bestått av trist Japan-techno. Så även denna gång. Att de generiska trummorna varvas med Skrillex gör inte upplevelsen bättre, snarare tvärtom. I kurvorna försöker jag se om det sitter en Redbull-drickande tonåring och väljer musik från passargerasätet, men det är omöjligt att se på grund av de tonade rutorna.
Att krascha genom hus i ”bullet time” känns mossigt och inte så nyskapande 2012. Det är dessutom gjort flera gånger tidigare med exempelvis Burnout-serien. Det som kunde ha blivit en nystart för serien blev istället ett halvhjärtat försök.