Kanske är det en snilleblixt, att starta en separat systerserie till Guitar Hero men rikta in sig på mainstreampubliken. Som om Guitar Hero inte skulle vara Svensson nog i och för sig, det och SingStar blir vi tydligen aldrig av med – och vill väl kanske inte heller. Plastgitarrer är kul, så enkelt är det, och lägger du till trummor och en mikrofon så har du inte bara Rock Band numera, utan även åtskilliga Guitar Hero-spel, och så nykomligen Band Hero då.
Som namnet antyder hör Band Hero ihop med Guitar Hero. Logiskt namnbyte kan man spontant tycka, om det inte vore för att spelserierna ska verka jämte varandra och den förra känns löjligt tillrättalagd åt pophållet medan den senare är den lite stökigare kusinen som gillar tunga riff.
Där kommer det första problemet med Band Hero, nämligen avsaknaden av tunga riff. Inte bara för att det är roligare att spela plastgitarr om det faktiskt låter som en gitarr, utan också för att låtarna i Band Hero inte är lika naturliga att spela till som de betydligt mer raka rockmotsvarigheterna i valfritt snarlikt spel. När gitarren låter som stråkar blir jag trött, och inte blir det bättre av ett glättigt gränssnitt med tillhörande mellanspel.
Man skulle rentav kunna säga att jag tycker låturvalet i Band Hero suger. Då skulle man inte ljuga, så jag står för det.
Däremot är det svårt att hacka på resten av spelet. Trummorna är roliga att spela, mikrofonen fungerar (men du låter fortfarande hemsk när du sjunger), och plastgitarren känns som den alltid har gjort. Jag kan inte förstå varför man ska skaffa Band Hero framför Rock Band eller Guitar Hero World Tour, såvida man inte föredrar radioskvalet och inte har något problem med att det faktiskt inte ens är en gitarr med i varje låt – fastän du håller en tveksam plastreplika i handen. Det känns inte helt genomtänkt.
Med andra låtar hade Band Hero kunnat vara utmärkt. Nu blir det mest en gäspning, och sedan i med något med tydligare riff för ordentligt rockande. Det passar så mycket bättre.
Betyg: 2 av 5