Jag uppnådde mitt mål att komma över 50 000 i gamerscore i oktober förra året. En milstolpe i min Xbox-historia. Jag tänkte genast ta och stressa vidare mot nya mål, men så hindrade jag mig själv. Istället valde jag att njuta av vad jag åstadkommit och filosofera vad jag skulle göra härnäst. Ett nytt år är här och det är dags att summera förra årets gamerscore-skörd. Läs vidare →
2010 har varit ett riktigt underbart år sett till spel med bra story. Knappt hann jag komma ur Fable 3-fällan, förrän jag blev utsatt av ett bakhåll från Assassin’s Creed: Brotherhood och så var jag fast i spelträsket igen. Läs vidare →
Just nu spelar jag Assassin’s Creed: Brotherhood för en recension till Spelbloggen. Mina första intryck är väldigt positiva, vilket inte är konstigt då jag älskar de tidigare spelen för deras handling. Men lustigt nog var det inte storyn som fångade mitt intresse först. Det var flerspelarläget i spelet. Läs vidare →
Jag älskade The Force Unleashed. Då jag hoppade graciöst och svingade min ljussabel skapade det en otrolig immersion för mig. Jag var inte den där personen som satt i soffan och var lika smidig som ett kylskåp – jag var en jedi! Spelet vann snabbt en plats i mitt hjärta med sin härliga spelkontroll som skapade rätt spelkänsla. Den känslan är fortfarande kvar i The Force Unleashed 2 och skapar tillsammans med actionfyllda sekvenser ett gott första intryck. Hade jag recenserat spelet efter första genomspelningen hade betyget blivit högt. Men då adrenalinet lagt sig och man reflekterade över spelet blev skavankerna snabbt väldigt tydliga. Läs vidare →
För mig började allt med Street Fighter II till SNES. Det var det första fajtingspelet som verkligen fastnade hos mig. Sedan dess jämförs alla andra fajtingspel mot det – på både gott och ont. Dragon Ball Raging Blast 2 når inte den ribban, men erbjuder trots det oväntad spelglädje. Läs vidare →
De som spelat Fable och Fable 2 vet att uppföljaren inte handlar om nya revolutionerande saker. Istället handlar det om finslipning av vad som var bra i de tidigare spelen. Du vet med andra ord vad du får av Fable 3: samma som tidigare, fast bättre. Men frågan är inte om man lyckats ta finslipningen snäppet längre den här gången. Läs vidare →
Bilden är slående. Det skulle kunna vara jag som satt där och vrålade ut min glädje till världen. Varför? För att jag två månader i förtid nått mitt mål med 50 000 i gamerscore. Inombords hör jag det underbara ljudet av ”achievement unlocked”. Extra roligt, med tanke på att jag trodde jag skulle nå dit först i december. Läs vidare →
Rickard recenserade nyligen Dead Rising 2, men innan du börjar att spela det bör du införskaffa dess glorifierade ”demo”, Dead Rising 2: Case Zero. Lita på mig, det är väl värt pengarna! Läs vidare →
Då jag råkade nämna att jag genuint älskade sporten Formel 1 föll det på min lott att recensera det nya Formel 1-spelet. Så jag körde in spelet i Xboxen, satte mig ned i fåtöljen och återupptog mina drömmar om att bli en Formel 1-förare. Det gick sådär. Läs vidare →
Månadens spel för mig är BioShock 2 och jag har nött mig igenom det samtidigt som jag dammsugit det på achievements. Men även om jag älskar Bioshock 2 och tycker att det är ett bra spel kändes det tråkigt att spela. Det är nästan en klon av ettan, även om storyn skiljer sig från originalet. På alla nivåer är tvåan bättre än det första spelet, men det är inte nydanande på något sätt. Tur att nästa spel i serien, Bioshock Infinite, verkar ta spelet till en ny nivå. Läs vidare →
Tro inte bilden ovan. Spelet på bilden är inte i närheten av att ha så bra grafik. Faktum är att det inte bara har dålig grafik – det har en kass story och dåligt röstskådespel också. Spelet heter Two Worlds och under denna månad har jag varit förhäxad av det. Det är ett traditionellt Diablo-rollspel där det gäller att hugga allt som du ser så du stiger i level. Troligen är det just det som förtrollat mig för en kort stund och som förvandlats till flera timmar emellanåt. Trots att det mesta med spelet faktiskt inte är särskilt bra. Läs vidare →
Idén till Naughty Bear är fullständigt bisarr – och barnförbjuden. Det känns som om den kommit från en företagsfest där deltagarna varit överförfriskade. Jag lägger inte någon värdering i det, för säga vad man vill om spelet, men det är inte helt traditionellt. Det sticker ut med sin vilja att driva spelets invånare galna och uppmuntra spelaren att utföra psykotiska mord. Hem och skola borde reagera starkt över budskapet som lyfts fram i spelet. Och bara den saken gör att vi borde hylla och älska spelet, eller hur? Läs vidare →
I sommartider är det skönt att ta det lite lugnare. Hur gör man det? Jo, man väljer ett härligt, enkelt licensspel. De kräver ingen djupare ansträngning, samtidigt som det för mig ger härlig spelnostalgi. Att det dessutom var ett bra tag sen jag satte tänderna i sådant spel gör det inte sämre. Det har visserligen varit en del licensspel på sistone, men antingen har det krävt mycket engagemang (som Batman: Arkham Asylum) eller fått mig att vilja ta mitt liv (jag kollar på dig, Iron Man 2). Up var dock det perfekta sommarlovsspelet. Läs vidare →
Sommaren är ett opium som är ohälsosamt för din gamersjäl. Du får onda impulser att stänga av krysslådan och kliva ut. Det är en synd som resulterar i en låg gamerscore, och därför är månadens skörd pinsamt liten. Hade det inte varit för den där sista achievementen jag fick i Blur hade jag kunnat skriva en perfekt krönika om harmoni i sin gamerscore . Nu hamnade den på 43 010 istället, en ojämn summa som inte alls faller mig i smaken. Läs vidare →
Efter att ha tragglat mig igenom två rysligt dåliga spel, Final Fantasy XIII och Iron Man 2, var jag övertygad om en sak: jag hatade min Xbox. Det var inte roligt att spela längre, utan det kändes snarare som en plåga. I synnerhet Final Fantasy XIII, som var som en cancersvulst på min själ. För första gången sedan februari 2009 saknade jag spelglädje. Men så satte jag i Batman: Arkham Asylum i min konsol och det är något som jag inte ångrar. Läs vidare →
Det finns en rollspelsgenre som kallas för japanska rollspel. I ärlighetens namn har den aldrig tilltalat mig. Emellertid har Final Fantasy XIII fått mycket uppmärksamhet och bra recensioner, så vad kunde vara bättre än att låta mig bli omvänd av spelet? Då jag sätter mig ned med spelet vill jag älska det. Tyvärr blir det aldrig så. Läs vidare →
Nyligen hade filmen Iron Man 2 premiär och som brukligt släpptes även ett tillhörande spel. Spelet börjar med att Stark Industries, som ägs av Tony Stark (alias Iron Man), attackeras. Trots att anfallet avvärjs lyckas dock fienderna stjäla en stor del av den hemliga forskningen som bedrivits där. Plötsligt är världen i fara och Iron Man måste stoppa hotet innan den hemliga vapenforskningen missbrukas. Läs vidare →
Ynka 25 poäng, så långt är jag ifrån vackra 40 000 i min gamerscore. 39 975 är däremot varken sexigt eller vackert. Lyckligtvis är det betydligt bättre än tidigare i månaden då jag började spela TMNT. Allt började bra med nostalgi från yngre barndomsår då man hackade sig fram på banorna ackompanjerad av det härliga ljudet av ”Achievement Unlocked”. Men så klarade jag av andra banan, vilket fick mig att gnissla tänder. Läs vidare →
I den gamla världen lever hårdföra orcher, smidiga alver och snabba råttmän som alla visste hur man löste konflikter. Nej, inte med arméer som drabbar samman i stora fältslag eller stora flottor som attackerar varandra på böljan den blå. De gjorde istället upp på fotbollsplanen där det mesta var tillåtet. Döda motståndaren? Tja, varför inte. Det är lika okej som ett bra passningsspel. Om ni inte redan fattar vad jag talar om så är det bakgrunden till spelet Blood Bowl. Läs vidare →
När jag skriver den här krönikan om mitt achievement-missbruk är jag övertygad om en sak: att jag har haft en ren månad. Mitt missbruk har ersatts av en hälsosam dos av socialt spelumgänge och spel av expansioner till gamla spel. Jag tror ingen skulle tycka det var konstigt, något som fick mig att känna mig lite smutsig inombords. Har jag gått och blivit normal? När jag räknar samman månadens gamerscore inser jag lättat att jag fortfarande är onormal. Låt oss tacka Eragon för ett steg närmare 50 000. Läs vidare →
