Nutopia

Skrivet av
Niclaz Erlingmark

15 december

The Elder Scrolls V: Skyrim – pilar i knän

Det underbara med Bethesda-världar är givetvis den enorma bredd de erbjuder – att förenkla Skyrim till vare sig ett roll- eller sandslådespel tycker jag i relation till liknande spel i genren känns förminskande. Vill man för en oinsatt förklara vad det går ut på skulle jag snarare kalla det för något slags livsersättare. Skyrim-universat känns oerhört stort, enhetligt, strukturellt imponerande och i bra mix mellan fornnordisk realism och fantasi, och som konstruerat för att du ska ha fullt upp och vilja stanna kvar. Känslan att släppas fri och få sticka iväg på egna äventyr man vet blir unika gentemot övriga spelares diton är svårslagen, kanske särskilt eftersom det inte blir någon onlinehets likt i MMO-spel som World of Warcraft.

Vill du inte jaga bättre svärd, koka kaninsoppa eller döda krabbor så skit i det. Ber någon kärring om hjälp med att döda tio björnar så skit i henne också, och skit sen på björnarna. Läs vidare →

8 november

Nutopias guide till svenska spelpodcaster

Chef Hedengren tyckte att en liten artikel om spelpodcaster vore på sin plats och tänkte på mig. Jag tänkte på hur jag som spelintresserad med mestadels visuella jobb faktiskt lyssnat på ett och annat och tyckte att chef Hedengren kunde få som han ville. En alldeles för lång sittning senare och något slags guide till Sveriges spelpodcastscen hade både hunnit födas och bli hyfsat fullvuxen. Där fick han, Hedenstjärt. Läs vidare →

5 juni

L.A. Noire – mer Mafia än GTA

L.A. Noire är ett revolutionerande spel värt beundran. Team Bondi har med Rockstar-stöd under sju års tid utvecklat ett levande Los Angeles anno 1947, skrivit en lång detektivhistoria med bland annat verklighetens Black Dahlia-fall att sjunka in i, samt satt ny teknisk standard för framförallt karaktärsanimationer. Inget spel har varit i närheten av den realism L. A. Noires hundratalet skådespelare når upp i vad gäller mimik, så till den grad att spelet säkerligen hade sålt bra enbart därför. Läs vidare →

3 oktober

Veckans spel #24: I can’t do anything

Veckans spel är en artikelserie på Spelbloggen där triaden med gästbloggare lyfter fram ett spel varje vecka. En bloggare, en post, ett spel – det är den enda begränsningen.

Efter framgångarna med bland annat WipEout försökte sig Psygnosis nyöppnade franska division på ett spel jag inte glömmer. Med underbara miljöer, Angelo Badalamenti-musik och en handling med rötter i den filmiska förlagan kunde förutsättningarna inte bli mycket bättre. Westwood hade verkligen lyckats med sitt Blade Runner-spel och vi PlayStation-ägare hade behov att mätta medan vi väntade på uppföljaren till Resident Evil. The City of Lost Children kunde bli hur bra som helst. Läs vidare →

2 september

Limbo – en upplevelse

Du är en liten pojke med lysande ögon, världen är svartvit och hoten många. Vem du är och varför du är där har danska utvecklarna Playdead skönt nog skippat att förklara – framåt ska du i alla fall. Förbi enklare hopp, elaka varelser, genom att dra i spakar eller lösa allt mer invecklade pussel. Du kommer dö, ibland på både groteska och komiska sätt, och du kommer få börja om några meter bak för att få försöka igen. Många gånger. Inte bara för att grabben är skitdålig på att simma. Läs vidare →

13 maj

Lost Planet 2 – har Capcom hittat hem?

En stor, inbjudande snövärld var den största styrkan hos det tre år gamla Lost Planet: Extreme Condition. Snyggt, stämningsfullt och maffigt, och där jag, likt i fallet Shadow of the Colossus, därför hellre sprang runt i världen än gav mig på de enorma bossarna. Spelet sålde hur som helst bra och en tvåa var, troligen då efter marknadsanpassning till något ännu mer säljande, följaktligen att räkna med. In med co-op både genom nätet eller delad skärm, bättre onlinestöd, pampigare grafik och orkester. Och så nån liten quicktime-event och änterhake för säkerhets skull – de verkar poppis. Läs vidare →

7 maj

Mycket nytt utlovas till kommande PES 2011

Konami lovar mycket nytt inför Pro Evolution Soccer 2011 som släpps till näst intill alla plattformar i höst. Listan är så lång att den innefattar ungefär allting som har med fotboll att göra – och det känns nästan nödvändigt. Sedan matchen gick över till hd-konsolerna har PES-fansen till och med börjat byta till ärkerivalen FIFA, och att som jag behöva hålla gamla PS2:an inkopplad för virtuell fotboll av högsta klass känns ju galet. Läs vidare →

29 april

Super Street Fighter IV – en värdig nyutgåva?

Med min Ken var jag i mitten av 90-talet kvarterets Street Fighter II-kung. Första gången jag på riktigt kände mig underlägsen var nog mot Gamereactors Mäki och Sundberg flera år senare. Iklädd ninjahandskar och med ett japanskt Street Fighter-lexikon bredvid sig fick bilden av min överman ett skäggigt ansikte. Det var till att rycka på axlarna och spöa småfolket igen. Motståndarna gav upp och jag fick göra detsamma. Läs vidare →

29 mars

Metro 2033 – konstnärlig dystopi

Metro 2033

“I was born in Moscow” berättar huvudpersonen Artyom i Metro 2033:s dystra intro. “My stepfather had a friend named Hunter”. Och en som heter Bourbon. Jag blir skeptisk. Hans rysk-engelska låter inte särskilt trovärdig men att han har en del att reda ut är ju uppenbart. Världen är som följd av kärnvapen näst intill förstörd – den blir ju gärna det i framtidshistorier numera – och de få människor som finns kvar lever i tunnelsystem under jorden. “Lever” är väl dock att ta i – mest ligger eller sitter de, dricker sprit och gnäller som om de vore på Arbetsförmedlingen i sina blodiga kläder. Ingen mat, få kvinnor, inte mycket att hoppas på. Som om inte det vore eländigt och förvirrande nog så blir vår vän Artyom snart attackerad av väldigt arga monsterhundar, dör i fällor, blir kallad idiot och prostituerad av både kommunister och nazister som vill mörda utan att ens ha lärt känna honom. Det här var knappast vad Putin ville med sitt Ryssland. Läs vidare →

23 februari

Dragon Ball Z: Raging Blast – det finns i alla fall extramaterial

Redo tro?

Då och då får man vara med om upplevelser som får en tacksam över livet självt. Att man lever just här, just nu. Kanske har man också lyxen att kunna stänga av den yttre världen och sjunka in i spelet framför sig, ligga en hel dag och bara njuta. Det svåraste är nästan att man blir så uppspelt förtjust att det känns orättvist om inte ens vänner får uppleva samma sak. Läs vidare →

14 januari

16 december

Buzz!: Quiz World

Buzz!

Innan jag drog igång mina tester läste jag något väldigt intressant i medföljande pressmaterial. Jag skulle få följa med Buzz!, den snabbtänkta programvärden med oefterhärmlig humor, för att bli showens stjärna. Det lät roligt tänkte jag. Får erkänna att jag ibland faktiskt drömmer om att bli just en stjärna, den liksom alla beundrar och tycker är bra och snygg och fin. Kanske är jag målgruppen för det här dataspelet till PlayStation 3. Läs vidare →

2 december

Samma gamla problem

1

När jag för ett decennium sedan var aktiv inom tv-spelsjournalistiken gnälldes det mycket över att media och allmänheten inte tog spelande på allvar. I jämförelse med filmkonsten var spelen meningslös, barnslig underhållning och behandlades därefter. Populära men inte en del av populärkulturen. De stora tidningarna nämnde “det nya dataspelet Xbox” och hade överlag okunniga om ens några skribenter i ämnet. Ibland kändes det irriterande orättvist. Läs vidare →

11 november

Pro Evolution Soccer 2010 – seriens återkomst?

PES 2010

Att få en nyversion av sitt favoritspel en gång om året är en lyx för oss sportspelsälskare. Bland mina vänner, vissa av dem sådana som inte spelar mycket annat än PES och kanske Football Manager, blir det därför en förväntan i paritet med ett barns julafton. Konami är våra gamlingars tomte och har ju därmed ett unikt inflytande över hur underhållande det kommande spelåret blir. Läs vidare →